Stäng sidan 

 

 

Mexikos historia – en kronologisk resumé

 

Mexikos historia innehåller en mängd händelser som orsakar radikala förändringar i landets utveckling och inriktning, som uppkomsten och nedgången av de olika indianska kulturerna, den spanska erövringen, frihetskriget, kriget mot USA, reformkriget, den franska ockupationen och revolutionen 1910 – 1917, för att nämna några. Den inkluderar perioder av osäkerhet och stabilitet, av utveckling och av kris –  ett sammanhang som ibland kan upplevas som ogripbart.

 

Denna skrift är ett försök att ge ett förenklat panorama av denna komplexitet, genom att presentera de viktigaste händelserna som har påverkat landets historiska och kulturella utveckling i kronologisk ordning.

 

Det bör nämnas att, som alla historieskrivningar, så innehåller den mexikanska nationella historien olika tolkningar, officiella versioner och myter, skapade för att stödja olika politiska och personliga intressen. Det är mycket svårt att finna en neutral eller objektiv linje, vi har dock försökt, inom våra möjligheter, att finna en sådan.

 

 Lars Svanström och Amelia Ramirez de Bylund.

 

  

URSPRUNGET

Ca 50 000 f. Kr.

De första människorna kommer till Amerika från Asien via Behrings Sund.

 

12 000 f. Kr.

Befolkningen i Mesoamerika är nomader som jagar stora villebråd. 1949 hittas i Tepexpan i Mexikodalen ett kvinnoskelett från denna period. Det får namnet ”El Hombre de Tepexpan”. Hennes rester är de äldsta som hittats i Mexiko.

 

8 000 – 4000 f. Kr.

Först squash och sedan majs och bönor utvecklas till domesticerade odlingsgrödor. Odlingen av dessa, framför allt majsen, blir en förutsättning för utvecklingen av de förkolumbianska kulturerna i Mesoamerika. Domesticeringen av majsen skedde troligen i Tehuacan-dalen. Den äldsta majskolven har hittats i en grotta i Oaxaca och är daterad till 4 300 f. Kr.

 

7 000 f. Kr.

Trolig början för ett bofast livssätt och jordbruk. De stora villebråden och de om jagar dem försvinner.

 

  

PREKOLUMBIANSKA PERIODER

Arkaiska perioden, 7 000 – 1 800 f. Kr.

Livet i byar med bofast befolkning och odlingen av majs, squash och bönor börjar. Man börjar tillverka figurer och kärl av lera.

  

Preklassiska perioden, 1 800 f. Kr. – 150 e. Kr.

Samhällena baseras på jordbruk, kompletterat med fiske, insamling och jakt. Några byar omvandlas till ceremonicentra, fertilitetskulten uppstår. Olmekkulturen uppstår i södra Veracruz och Tabasco. Dess viktigaste ceremonicentra är La Venta, Tres Zapotes och San Lorenzo, och olmekkulturen får ett stort inflytande över hela Mesoamerika. Man kan inklusive se den som en ”moderkultur” för de kommande kulturerna. Delar av mayaområdet börjar befolkas och de första delarna av Monte Alban byggs. Mot slutet av perioden planeras staden Teotihuacan och Solpyramiden byggs.

 

Klassiska perioden, 150 e. Kr. – 900 e. Kr.

Urbaniseringen intensifieras och en styrande teokratisk samhällsgrupp skapas. Höjdpunkten för de stora förspanska civilisationerna. De mesoamerikanska kulturernas utmärkande drag konsolideras inom konst, keramik, skrifter och i kalendariet. Gudarnas antal växer. Glansperiod för Teotihuacan, för zapotek-kulturen i Monte Albán och mayakulturen i Uxmal, Palenque, Chichen Itza, Bonampak och Yaxchilán. Mot slutet av perioden förstörs Teotihuacan och mayakulturens nedgång börjar.

 

Postklassiska perioden, 900 e. Kr.  – 1521 e. Kr.

De teokratiska samhällena militariseras, metaller börjar användas. Toltekkulturen i Tula utvecklas starkt men förstörs på 1200-talet. Zapotekernas glansperiod i Monte Albán fortsätter och ett nytt centrum byggs i Mitla. Mixtekkulturen expanderar och mot slutet av perioden ockuperar mixtekerna de flesta av zapotekernas centra. Aztekkulturen växer fram men förstörs efter en kort glansperiod i och med erövrarnas ankomst.

 

Några viktiga händelser i utvecklingen av det aztekiska imperiet:

1200 - 1300     Aztekerna kommer enligt sin egen legend från sitt mytiska ursprung i Aztlan till Mexiko-dalen, som de kommer att dominera genom krig och allianser med de samhällen som redan är etablerade där.

1344 o 1345    De två största städerna, Tenochtitlan och Tlatelolco grundas.

1400 -  1521    Aztekerna konsoliderar sin makt och deras dominans expanderar till att omfatta stora delar av Mesoamerika.

 

 

ERÖVRINGEN

1502

Den första kontakten mellan européer och mayaindianer sker. Christoffer Columbus möter en kanot med handelsmän utanför Honduras och ser kakao för första gången.

 

1511

En spansk båt förolyckas nära Yucatán och besättningen tillfångatas av mayaindianer. Bland dem finns Gerónimo de Aguilar som senare blir tolk åt Mexikos erövrare Hernán Cortés.

 

1517

Hernandez de Cordoba gör en upptäcktsresa längs Yucatans kust.

 

1518

Juan de Grijalva navigerar från ön Cozumel längs kusten till Cabo Roxo vid Laguna de Tamiahua (nära nuvarande Tampico), och får ett första intryck av Mesoamerikas storhet.

 

Guvernören av Kuba, Diego de Velázquez, beslutar skicka en expedition med syfte att ytterligare utforska de områden som Cordoba och Grijalva sett, och utser Hernán Cortés till kommendant.  Mycket snart uppstår en serie konflikter mellan Velázquez och Cortés.

 

1519             

Alfonso Álvarez Pineda seglar längs kusten vid Mexikanska Golfen, från Florida till floden Pánuco (vid nuvarande Tampico).

 

1519

I februari avseglar Cortés från Kuba med elva skepp, 110 sjömän, 753 soldater, 16 hästar och 10 kanoner. Vid den tidpunkten är indianbefolkningen i Mesoamerika 25 miljoner.

 

Under resan möter Cortés Gerónimo de Aguilar, som varit fånge hos mayaindianerna efter ett skeppsbrott 1511 och som talar maya. Senare får han som present en kvinna som talar nahuatl och maya. Hon får namnet Doña Marina och blir tolk åt Cortés, först med hjälp av Aguilar. Hon lär sig snabbt spanska och kommer att få en stor betydelse för Cortés expedition. Hon är numera känd som La Malinche, ett namn som symboliserar illojalitet med det mexikanska ursprunget (Malinche var indianernas namn också för Cortés). 

 

I april landstiger Cortés norr om den nuvarande staden Veracruz och grundar den första spanska bosättningen, La Villa Rica de la Vera Cruz, och ingår en allians med totonak-indianerna. Han förstör de flesta av sina skepp och påbörjar marschen mot Tenochtitlan, åtföljd av 800 totonaker. Under marschen drabbar man samman med taxcaltek- och otomi-indianer men ingår  senare en allians med tlaxcaltekerna, som är fiender till aztekerna.

 

I november kommer spanjorerna och deras allierade till Tenochtitlan, Motecuhzoma Xocoyotzin (tidigare felaktligt stavat ”Moctezuma” eller ”Montezuma”) tar fredligt emot dem och installerar dem i Axayácatls palats. Senare tas Motecuhzoma tillfånga av Cortés, under förevändning av en attack mot de spanjorer som stannat vid kusten.

 

1520

Diego de Velásquez skickar Pánfilo de Narváez för att ersätta Cortés pga. de konflikter de haft. När Cortés får reda på att Narváez kommit med detta uppdrag drar Cortés ut för att bekämpa honom, och lämnar då Pedro de Alvarado som ansvarig i Tenochtitlan. Denne utnyttjar en religiös fest för att anfalla de obeväpnade, dansande indianerna, vilket resulterar i en massaker känd som ”Massakern i Templo Mayor”. Efter det Cortés vunnit över Narváez återvänder han till Tenochtitlan där blodiga strider utkämpas. Cortés övertalar Motecuhzoma att han skall försöka lugna indianerna, men denne blir dödligt sårad av stenar kastade av indianerna. Det finns också uppgifter om han dödades av spanjorerna.

 

De oupphörliga striderna gör att Cortés beslutar lämna Tenochtitlan. Under flykten blir man upptäckta och attackerade och hundratals spanjorer dödas i slaget som fått namnet ”la batalla de la noche triste”. Efter flykten marscherar Cortés till Tlaxcala.

 

1521

Efter att ha fyllt på förråd och fått förstärkningar anfaller Cortez den närliggande staden Tepeaca, allierad med aztekerna, ett blodbad också på civila som syftar till att demoralisera aztekerna. Senare etablerar Cortés sig i Texcoco i Mexikodalen och i maj initieras en belägring at Tenochtitlan. Spanjorerna använder båtar för att isolera ön och förhindra att förnödenheter kommer dit. Sjukdomarna som spanjorerna hade med sig, och vilka indianerna aldrig hade utsatts för blir en viktig faktor, då de orsakar mängder av döda i Tenochtitlan.

 

Den 13 augusti faller Tenochtitlan, efter 75 dagars belägring. Cortés trupper går in i staden och det aztekiska imperiet har nått sitt slut. Man uppskattat att mellan 120 000 och 240 000 azteker har omkommit under belägringen. Till detta måste man lägga ett stort antal döda från andra indianska samhällen.

 

  

KOLONIALPERIODEN

1521

Dagen efter Tenochtitlans fall börjar de överlevande aztekerna lämna staden. Tre dagar tar det för de överlevande att komma ut via de kvarvarande broarna, och Tenochtitlan lämnas öde. Spanjorerna påbörjar förstörelsen av templen, och på mindre än fyra år byggs en ny stad upp över de aztekiska ruinerna.

 

1522

Cortés utses till guvernör över Nueva España.

 

1522 – 1536

Spanjorerna genomför ett antal expeditioner för att säkra och expandera den spanska dominansen; Cortés till Pánuco, Gonzalo Sandoval till Coatzacoalcos, Luis Marín till Oaxaca y Chiapas, Pedro de Alvarado till Guatemala, Olid till Zacatula och Michoacán, Nuño de Guzmán till området i nordväst, som senare blir kungadömet Nueva Galicia.

 

1524

En grupp på 12 franciskanermissionärer anländer, ”de 12 apostlarna”, för att omvända indianerna till katolicismen. Cortés var djupt religiös och ett av hans mål var att kristna indianerna. Detta genomförs med stor glöd, och på kort tid förstörs elitnivån inom de indianska religionerna. Men, inom de enskilda familjerna bevaras mycket av den indianska tron, och många ceremonier och trosföreställningar kommer att införlivas för alltid i den mexikanska katolicismen.

 

1528

Carlos V inför den första “Audiencia Real” i Nueva España, vilken övertar makten över rättsväsende och regering och avsätter Cortés.

 

1529

Ytterligare 19 franciskanermissionärer anländer, bland dem Bernardino de Sahagún, som senare skriver det stora verket “Historia General de las Cosas en la Nueva España”, baserat på hans manuskript “Códice Florentino” y “Manuscrito de Tolosa”. Detta verk är en av de viktigaste studierna av indiansk kultur.

 

1535

Ett styrelsesätt med en Vicekung införs.

 

1536

”El Colegio de Santiago de Tlatelolco” grundas av biskopen Zumarraga med syfte att utbilda söner till indianer ur den gamla indianska överklassen till präster. Till en början hade skolan stora framgångar men senare förbjuder kyrkan att indianer prästvigs. Med detta förlorar skolan sin betydelse.

 

1539

Det första tryckeriet installeras i Nueva España.

 

1542

Franciskanerprästen Jacobo Daciano, bror till Kristian II, också kallad Kristian Tyrann, kung av Sverige och Danmark 1520 – 1521, kommer till Nueva España. Jacobo Daciano blir en stor försvarare av indianernas rättigheter och insisterar på deras rätt till prästvigning och till att motta sakramenten. Hans ställningstagande orsakade en allvarlig konflikt mellan honom och franciskanerorden, och Jacobo straffas för sina åsikter. Jacobo Daciano vördas djupt än idag av purépechaindianerna i Michoacan.

 

1551

Universitetet ” Real y Pontificia Universidad de México” öppnas och får samma privilegier som universitetet i Salamanca, med fem fakulteter och med undervisning i nahuatl och otomi.

 

1566

Den spanska kronan centraliserar makten, och erövrarna och deras ättlingarna förlorar sina privilegier. Dessa beslutar därför göra uppror. Revolten leds av Martín Cortés (son till Hernán Cortés och Doña Marina) och är den första icke indianska konspirationen mot den spanska dominansen.

 

1571

Inkvisitionens ” Tribunal del Santo Oficio” grundas i Nueva España, för att undersöka och straffa de som bryter mot den katolska religionens grunder, eller praktiserar judendom eller protestantism.

 

1630

Mesoamerikas indianbefolkning uppskattas ha reducerats från 25 miljoner till kanske under 2 miljoner.

 

1648

Berättelsen om  uppenbarelsen av La Virgen de Guadalupe  publiceras för första gången, i en bok skriven av prästen Miguel Sánchez.

 

1651

Sor Juana Inéz de la Cruz, en uppmärksammad poet, föds i San Miguel Nepantla. Hon väljer ett liv som nunna och skriver en serie filosofiska och poetiska verk, av vilka många fokuserar på diskrimineringen av kvinnor, och på motsägelserna mellan de religiösa plikterna och förnuftet. Detta skapar en konflikt med stora grupper i samhället, speciellt med prästerskapet.

 

1692

Under 1600- och 1700-talen förekommer många uppror bland indianerna. 1692 uppstår i Mexico City ett stort uppror, provocerat av bristen och prishöjningarna på matvaror. En folkmassa av indianer, också mestiser och kreoler, sticker vicekungens palats och rådhuset i brand.

 

Mitten av 1700-talet

En ny antispansk patriotism börjar utvecklas, som tolkar erövringen som början till en period av fångenskap och exploatering, mildrad av prästerna. Ur detta perspektiv föddes den mexikanska nationen ur dess indianska förflutna och inte ur erövringen. Detta fenomen har bl.a. kallats “Neo-aztecismo” och “The Aztec revival”, och under 1700- , 1800- och 1900-talen uppstår många yttringar av det. Dessa nya tankar bidrar till att de förutsättningar som ger upphov till kampen för frihet skapas.

 

1767

Jesuiterna fördrivs från Nya Spanien, då de anses farliga pga. sin rikedom, sitt inflytande över indianerna och sitt oberoende gentemot de styrande.

 

1780

Jesuiten Francisco Javier Clavijero, i exil i Italien, publicerar boken “Historia Antigua de México”. Clavijero beskriver aztekerna som visa, kultiverade och hjältemodiga, och menar att deras nuvarande misär beror på att spanjorerna förstörde deras levnadssätt.

 

1794

Fray Servando Teresa de Mier deklarerar under en mässa i Guadalupe-basilikan att aztekerna var kristna redan innan erövringen, eftersom aposteln Tomas som Quetzalcoatl redan kristnat indianerna flera århundraden tidigare. De dyrkade Gud under namnet Tezcatlipoca, Jesus som Huitzilopochtli och jungfrun Maria som Coatlique. Han deklarerar också att jungfrun Maria aldrig uppenbarade sig på Tepeyac-kullen år 1531 då ingen uppenbarelse var nödvändig. Hans komplicerade resonemang ingick i ett försök att skapa en kulturell brygga mellan den förkolumbianska tiden med dess indianska arv och nya tidens meztiserade befolkning. Fray Servando fängslas och fördrivs från Nueva España, men återkommer och deltar aktivt i striden för frihet och i den senare processen att organisera nationen.

 

1806

Benito Juárez, som skall bli Mexikos förste indianske president, föds den 21 mars.

 

1808
Spanien ockuperas av Frankrike och kungen Ferdinand VII fängslas, varefter José Bonaparte (Napoleons bror) kröns till ny kung över Spanien. Vicekungen Iturrigaray och en grupp likatänkande anser att den nye kungen inte är legitim, och försöker frigöra Nueva España från det av Frankrike ockuperade Spanien. Detta misslyckas dock och Iturrigaray fängslas. Till efterträdare utses en militär.

 

FRIHETSKRIGET

1810

En konspiration har formats mot den nye vicekungen i Mexiko, som ses som en förrädare då han accepterat den nye kungen José Bonaparte, tillsatt av fransmännen. Denna har sitt centrum i San Miguel el Grande (nu San Miguel de Allende) och med förgreningar bland annat i Queretaro och Ciudad de México. Bland de mer än sextio konspiratörerna i San Miguel el Grande finns officerarna i vicekungens armé Ignacio Allende, Juan Aldama och Mariano Abasolo och prästen Miguel Hidalgo y Costilla. I Queretaro deltar domaren Miguel Domínguez och hans fru María Josefa Ortiz de Domínguez. När María Josefa Ortiz får veta att konspirationen förråtts, meddelar hon detta till Hidalgo i San Miguel el Grande. Konspiratörerna, som redan fatt ett annat meddelande med samma innehall, beslutar att börja kampen omgående, före det planerade datumet. För att försäkra sig om att folket skall ansluta sig till upproret utses prästen Miguel Hidalgo till konspiratörernas talesman.

 

Den 16 september, vid kyrkan i Dolores (nuvarande Dolores Hidalgo) uppmanar Miguel Hidalgo byborna att starta ett uppror. Så börjar frihetskriget, ett grymt inbördeskrig, som ska ta 11 år. Det börjar alltså som ett uppror mot den av Frankrike tillsatta ockupationsregeringen i Spanien, inte som ett uppror för frihet från Spanien. Det senare blir målet först 1813. Den lilla upprorsstyrkan, med Hidalgo i spetsen, marscherar först till San Miguel el Grande där regementet ”los Dragones de la Reina” ansluter sig. La Virgen de Guadalupe kommer att bli upprorsarméns symbol. Mycket snart uppstår en osämja mellan Allende och Hidalgo.

 

1811

Efter en serie framgångar blir upprorsmännen i slutet av 1811 besegrade av vicekungens armé under Félix Maria Calleja vid slagen vid Aculco och Puente de Calderón, och upprorsarmén blir nedgjord. Upprorets ledare tvingas fly norrut. På vägen fråntas Hidalgo makten av Allende; och vid ett bakhåll vid Acatita de Baján tas de tillfånga av vicekungens armé. Hidalgo, Allende, Aldama och Abasolo rannsakas och döms till döden. De arkebuseras och deras huvuden hängs upp på förrådsbyggnaden Alhondiga de Granaditas i Guanajuato. Kampen för frihet fortsätter dock.

  

1812

För att skriva en ny konstitution samlas i Cádiz i Spanien ett möte kallat ”Las Cortes de Cádiz” med 200 delegater, bland dem 53 personer utsedda av kolonierna i Amerika, 16 representerande Nueva España. I början av 1812 godkänns en ny liberal konstitution, ”la Constitución de Cádiz”, inspirerad av den franska från 1793, och som uppfyller många av kraven från representanterna från kolonierna i Amerika. Några månader senare svärs den in i Nueva España.

 

1812 - 1815

Den väpnade kampen fortsätter under Ignacio Lópes Rayón, och senare under prästen José Maria Morelos. Morelos organiserar en ny armé och lyckas dominera stora områden i landets söder och centrala delar. 1813 organiserar han en kongress, som först samlas i Chilpancingo, och proklamerar landets frihet. Ett år senare proklamerar kongressen, nu flyttad till Apatzingan, ”la Constitución de Apatzingan”, som är inspirerad av ”la Constitución de Cádiz”. Den militära lyckan vänder dock, och upprorsarmén besegras av Félix Calleja som utsetts till Vicekung. Morelos tas till fånga och arkebuseras efter att ha blivit dömd av Inkvisitionen. En annan segerrik officer i kampen mot upprorsmännen är Agustín de Iturbide.

 

Upprorsmännens nederlag beror, förutom på det militära nederlaget, också på den politiska situationen; stora grupper i samhället ansåg att ”la Constitucion de Cádiz” gav dem möjlighet att nå sina mål som en del av ett spanskt samfund byggt på nya principer.

 

1816 - 1819

Efter Morelos död fortsätts den väpnade kampen av några grupper, bland andra ledda av Vicente Guerrero, Pedro Asensio och Francisco Javier Mina, men utan att förefalla vara ett hot mot regeringen. Samtidigt kvarstår de förhållanden som orsakade upproret, och andra faktorer kommer till, som en ekonomisk nedgång och ett missnöje bland militärerna över att soldater kom från Spanien.

 

1820

Efter kriget mellan Spanien och dess allierade Storbritannien och USA, tvingas Spanien ”sälja” Florida. USA börjar undersöka situationen i Nueva España och att manövrera tvetydigt, med en territoriell expansion i sikte, på bekostnad av de länder som är på väg att befria sig från den europeiska dominansen.

 

1821

Agustín de Iturbide och Vicente Guerrero möts i Acatempan (mötet har kallats ”el abrazo de Acatempan”) och undertecknar en överenskommelse, ”El Plan de Iguala” eller ”Las Tres Garantias”. Den utlovar en religion, union mellan alla samhällsklasser och frihet för Mexiko som en konstitutionell monarki. Större delen av landet, befolkningen och de styrande accepterar planen.

 

I augusti anländer Juan de O´Donojú, utsedd till ”Jefe politico superior de la Nueva España” (ämbetet som Vicekung hade annullerats i ”la Constitución de Cádiz”) och möter en situation där praktiskt taget hela landet, med undantag av Mexico City och några andra städer, redan har accepterat ”El Plan de Iguala”. O´Donojú inser att Spanien inte kan bevara sin dominans över ”Nueva España” varför han möter Iturbide i Cordoba och undertecknar ”El Tratado de Cordoba” som ratificerar ”El Plan de Iguala”.

 

Den 27e september går ”el Ejercito Trigarante” triumferande in i Mexico City, med Agustín de Iturbide i spetsen.  Friheten från Spanien fullbordas med underskriften av självständighetsförklaringen, ”el Acta de Independencia”, den 28 september och den första oberoende regeringen utses. Mexikos oberoende erkänns dock inte av Spanien.

  

 

DET FRIA MEXIKO

1822-1823 Det första imperiet

Iturbide kröns till kejsare med namnet Agustín I. Användandet av uttrycket ”Imperio” kommer av en sökande efter en kontinuitet från det aztekiska imperiet. Man säger att Iturbide har bestigit Motecuhzomas tron, och hans hustru porträtteras med fjäderskrud och pilkoger, uttryck av neo-aztekismen. I början av 1823 lanserar Antonio de Santa Anna ett förslag till en omvandling till republik och flera av de tidigare upprorsmännen ansluter sig till detta. Inför denna nya situation abdikerar Agustín I och lämnar landet.

 

Friheten firas på två olika dagar, liberalerna den 16 september, den dag revolten startade; och de konservativa den 27 september, dagen då Iturbide och ”El Ejercito Trigarante” gick in i Mexico City.

 

Man uppskattar att landet har 6-7 millioner innevånare, 90 % av dem bor på landsbygden.

 

1822

USA skickar ett sändebud till Mexiko, Joel R. Poinsett, som blandar sig i Mexikos interna frågor. Poinsett agerar till förmån för en republik, och framlägger USAs territoriella ambitioner, som sedermera realiseras efter kriget 1846-1848.

 

1823

De centralamerikanska provinserna separeras från Mexiko.

 

1824

Den första federala republiken införs och Mexikos första konstitution proklameras. Den förste presidenten är Guadalupe Victoria.

 

Agustín de Iturbide, ovetande att man har dikterat en lag som gör specifikt honom till laglös, återvänder till Mexiko. Direkt efter landstigningen blir han fängslad och arkebuserad utan rättegång.

 

1829

Spanien skickar en styrka på 3000 soldater för att försöka återerövra Mexico, den blir dock besegrad av Manuel Mier y Terán i Altamira.

 

1836

Ett fredsfördrag med Spanien skrivs under.

 

1837

Innevånare i Texas revolterar med stöd av USA. Efter slaget vid El Álamo förklaras Texas oberoende av USA och senare av Frankrike och Storbritannien. Detta accepteras inte av Mexiko, men Texas är i princip ett oberoende land fram till 1846 då det integreras i USA.

 

1839

I delstaten Yucatán (som då också inkluderade delstaterna Campeche och Quintana Roo) börjar ett uppror för frihet från Mexiko. Mayaindianerna, som lovas jord av upprorsmännen anluter sig. Då upproret slås ner 1843 startar mayaindianerna, som känner sig lurade, ett nytt uppror. Till det ansluter sig den dominerande folkgruppen i Yucatan, ”criollos”, dvs. personer födda i Yucatan med europeiska föräldrar, och som kallar sig ”La Casta Divina”. Kriget kommer därför att bli känt som ”La Guerra de Castas”. Upproret stöds av Storbritannien, och 1847 har upprorsmännen intagit hela delstaten, utom städerna Mérida och Campeche. Upproret upphör 1848, och förtrycket mot mayaindianerna intensifierades.  Som straff och för att skrämma indianerna till underkastelse såldes mayaindianer som slavar till andra länder. Först 1903 går mexikanska trupper in i mayaindianernas huvudort i Quintana Roo.

 

1846-1848 Kriget mot USA

Presidenten James Polk i USA tar ett gränsintermezzo som förevändning att förklara krig mot Mexiko, med syfte att annexera territorierna Alta California, Nuevo México och La Mesilla (ungefär de nuvarande staterna California, Nevada, Utah, Arizona och New México). Efter det Antonio López de Santa Annas trupper besegrats ockuperar amerikanska styrkor Mexico City. Kriget slutar den 2 februari 1848 med undertecknandet av fredsfördraget ”el Tratado de Guadalupe Hidalgo”, som skrivs under av den mexikanske presidenten Manuel de la Peña y Peña. I detta erkänner Mexiko dessa territoriers och Texas oberoende (totalt 2 400 000 km2). Som ersättning får Mexiko 15 000 000 pesos. Mexikos territorium har därmed reducerats till hälften.

 

1821 – 1850

Under denna period efterträder 50 olika regeringar varandra, nästan alla orsakade av statskupper. Antonio López de Santa Anna är president vid 11 tillfällen. Landet lever i en miljö av osäkerhet och den ekonomiska utvecklingen bromsas.

 

1853

Den amerikanske medborgaren William Walker, med stöd av trupper från södra USA, försöker skapa en oberoende stat i Sonora och Baja California.

 

Santa Annas regering och USA skriver under fördraget ”El Tratado de la Mesilla”, som ger USA rätt till fri transitering över Tehuantepecnäset. Detta fördrag modifieras 1859 med fördraget ”el Tratado McLane-Ocampo”, och annulleras 1937.

 

1854

Liberala krafter, under ledning av Juan Álvarez, startar ett uppror mot presidenten López de Santa Anna och man proklamerar ”el Plan de Ayutla”. Upprorsmännen strävar efter en djupgående politisk och social förnyelse av landet. Bland upprorsmännen framträder Benito Juárez och Ignacio Comonfort.

 

1856

Revolutionärerna segrar och Juan Àlvarez utnämns till interimspresident. Pga. hälsoproblem avgår Álvarez inom kort och efterträds av Comonfort. De första reformlagarna, ”Leyes de Reforma”, införs, vilka upphäver prästernas rösträtt och de speciallagar som gav privilegier till militärer och till prästerskapet. Dessa underkastas därmed samma lagar som befolkningen i allmänhet.

 

1857

Den 5 februari proklameras den nya konstitutionen som fastställer rätten till religionsfrihet, utbildningsfrihet, yrkesfrihet och uttrycksfrihet. De tidigare speciallagarna annulleras också. Kyrkan reagerar kraftigt; Mexikos ärkebiskop beordrar att prästerna skall vägra ge absolution till dem som svär trohetseden till konstitutionen, och påven Pío IX motsätter sig religionsfriheten.

 

I valen blir Ignacio Comonfort vald till president och Benito Juárez till ordförande i Högsta Domstolen.

 

I slutet av året proklamerar de konservativa ”el Plan de Tacubaya”. Den konservative ledaren, Félix Zuloaga, gör uppror med sin garnison i Tacubaya och intar huvudstaden, vilket innebär en statskupp, och annullerar konstitutionen. Comonfort försöker medla mellan de olika intressena, Benito Juárez och andra fängslas.

 

Flera uppror ledda av präster eller militärer inträffar, i protest mot att deras privilegier tagits bort. Trots detta genomförs viktiga projekt, och bygget av järnvägen mellan Mexico City och Veracruz påbörjas.

 

1858 – 1860 Reformkriget ”La Guerra de Reforma”

Comonfort tvingas lämna landet, men innan friger han Benito Juárez. Enligt lagen övertar Juárez presidentskapet och flyttar regeringen till Guanajuato, där Zuloagas statskupp inte accepterats.  Så börjar ett inbördeskrig mellan den liberala regeringen med Benito Juárez i spetsen, och de revolterande konservativa.  Detta krig kommer att vara i tre år, kallat ”la Guerra de Tres Años” eller “la Guerra de Reforma”.  Kriget blir mycket grymt, med avrättningar av fångar och civila, överfall och stråtröveri.

 

Konflikten bevakas i utlandet och Mexiko utsätts för hårda påtryckningar; Storbritannien hotar med en invasion för att skydda sina och de franska intressena; USA, som erkänner Benito Juárez regering förhandlar om en rätt till fri transitering vid en eventuell kris. Efter långa förhandlingar undertecknas 1859 avtalet ”Tratado McLane-Ocampo” som ger USA en obegränsad rätt till transitering vid en kris över Tehuantepec-näset, från Nogales till Guaymas, och från Matamoros till Mazatlán.  Avtalet innehåller dock också en specifik deklaration att dessa vägar förblir under mexikansk suveränitet.

 

I slutet av 1860 besegrar de liberala regeringsstyrkorna de konservativa i Calpulalpan och den första januari 1861 går de in i huvudstaden. Dagar därefter proklamerar Benito Juárez fred och återinsättandet av den liberala regeringens auktoritet i hela landet.

 

1861
Landet befinner sig i en prekär ekonomisk situation och i juni inställs betalningarna av utlandsskulden på två år, men pga. protesterna och hoten om en militär intervention från de fordringsägande länderna återupptas betalningarna i november. Frankrike, Storbritannien och Spanien har dock redan gjort en överenskommelse att agera militärt gemensamt för att kräva in skulderna.

1862 - 1863
Trupper från Frankrike, Storbritannien och Spanien anländer till Veracruz och den mexikanska regeringen accepterar att trupperna, pga. den ohälsosamma miljön vid kusten, förflyttas till Códoba, Orizaba och Tehuacan. Man enas också om att i händelse att stridigheter uppstås skall trupperna dras tillbaka till kusten. En överenskommelse om betalningarna görs med Storbritannien och Spanien, medan Frankrike skickar mer trupper med den direkta ordern att påbörja en invasion, med utlandsskulden som en förevändning. I mitten av april förklarar Frankrike krig och påbörjar en militär kampanj. 

I slaget vid Puebla de 5 maj 1862 besegras fransmännen av den mexikanska armén under general Ignacio Zaragoza. Detta är en viktig seger, då den stoppar den franska armén och försenar den fortsatta frammarschen med ett år, och ger den mexikanska regeringen tid att förbereda försvaret. I den franska styrkan deltar ett antal svenska officerare. 

Efter det den franska armén fått förstärkningar intar man staden Puebla den 17 mars 1863 och därmed ligger vägen till Mexico City öppen. Benito Juárez tvingas flytta regeringen först till San Luis Potosi och sedan till El Paso (nuvarande Ciudad Juárez).  

I slutet 1863 är de viktigaste städerna ockuperade av fransmännen och de får stöd av de konservativa. Man organiserar en grupp personer som beslutar konstituera Mexiko som en monarki och man föreslår Maximilian, ärkegreve av Österrike, som kejsare. Man utnämner också en styrelse, ”Regencia”, med generalerna Juan Nepomuceno Almonte (son till José María Morelos) och José Mariano de Salas och ärkebiskopen Pelagio Antonio de Labastida. 

”La Regencia” försöker annullera de liberala lagarna (“las Leyes de Reforma”) men Napoleón III ger instruktioner till sina sändebud att inte acceptera att prästerskapet återfår sin tidigare maktställning. 

1864-1867 Det andra Imperiet
I april 1864 undertecknar de konservativa, Napoleón III och Maximilian av Habsburg en överenskommelse (”la Convención de Miramar”) som förutser att de franska trupperna skall stanna i landet medan en imperialarmé byggs upp. Mexiko skall täcka de kostnader som detta orsakar, samt Frankrikes upplupna kostnader för invasionen. På detta sätt föds den nya regeringen starkt skuldsatt och beroende. 

Maximilian ”accepterar Motecuhzomas tron” och anländer till Veracruz i maj 1864. Han bjuder in Benito Juárez att medverka i regeringen, men erbjudandet avböjs. 

Under sin regim ratificerar Maximilian de liberala lagarna (”las Leyes de Reforma”), vilket orsakar en klyfta mellan de konservativa och kejsaren. Han begärde också att Vatikanen och prästerskapet i Mexiko skulle acceptera dessa lagar, men denna begäran avslås och motsättningarna förstärks. Maximilian avskedar de konservativa ministrarna och ersätter dem med moderata liberaler. Inom det sociala området dikterar regeringen lagar för att förbättra situationen för indianerna. Maximilian börjar studera nahuatl.  

1864 förordnar Maximilian den 16 september som frihetsdagen (” el Día de la Independencia”) och nationaldag. 

Mexikanska trupper och den folkliga gerillan med de s.k. ”chinacos” strider oupphörligen den franska armén. Internationellt ökar oppositionen mot den franska ockupationen. USA kräver att de franska trupperna inte går in i gränsområdet och Benito Juárez liberala regering installeras i El Paso (nuvarande Ciudad Juárez). USA ger också ett lån till Juárez regering för att köpa vapen. 

I slutet av 1866 beslutar Frankrike ta hem sina trupper i etapper fram till november 1867. Maximilian tänker abdikera, men övertalas av sin fru Carlota att stanna på tronen. 

De Juáreztrogna trupperna, med Porfirio Díaz och Mariano Escobedo i spetsen, återerövrar landet och redan i mars 1867 drar sig de sista franska trupperna tillbaka från Mexiko. Maximilian retirerar till Queretaro, som intas av Mariano Escobedos trupper. Maximilian och hans kollaboratörer tillfångatas. Den 19 juli arkebuseras Maximilian, Miguel Miramon och Tomás Mejía. Benito Juárez uttrycker i sitt resonemang till Maximilians dödsdom att denne ”representerar de som torterade min förfader, Cuahutemoc”. 

1867 – 1876 Den Återinförda Republiken, ”la Republica Restaurada”
Republiken återinstalleras med Juárez som president, men omedelbart uppstår en motsättning mellan armén och de civila om makten. Juárez avsikt att stärka presidentmakten och anpassa regeringens organisation till nya krav skapar också en konflikt med kongressen. 

Inför valet 1871 finns tre kandidater; Juárez, Porfirio Díaz och Sebastián Lerdo de Tejada. Juárez segrar och Díaz beskyller honom för att inte respektera andemeningen i konstitutionen och gör uppror. Upproret misslyckas dock. 

Juárez avlider 1872, och ersätts av Lerdo de Tejada. Han deklarerar omgående en bred amnesti, vilket lugnar situationen i landet. Han lyckas också skapa en Senat och integrera de liberala lagarna, ”las Leyes de Reforma”, i konstitutionen. Det senare orsakar ett uppror inom prästerskapet, med centrum i Michoacan. 

Under perioden inträffar ett antal uppror bland indianer och bönder. De mest notabla är i Chiapas, Nayarit och Yucatán. I Chalco i Mexiko-dalen inträffar också det första socialistupproret. Alla uppror slås ned med stor blodspillan. Landets finanser saneras, delvis genom att reducera armén från 80 000 till 20 000 man, och den första järnvägen, mellan Mexiko City och Veracruz, invigs. 

När valen 1876 närmar sig gör Díaz uppror och proklamerar ”el Plan de Tuxtepec”. Valen genomförs men ordföranden i Högsta Domstolen, José María Iglesias, förklarar Lerdo de Tejadas seger ogiltig, och intar själv posten som president. Detta accepteras inte av hans motståndare och Díaz utnämner sig själv till ”Jefe del Poder Ejecutivo”, kallar till nya val och väljs till president. 

1876 – 1910 Porfiriatet
På initiativ av Díaz introducerar Kongressen 1876 ett förbud mot att en president fortsätter i sitt ämbete utan avbrott. 

1880 väljs general Manuel González, god vän med Díaz, till president. Detta är första gången man kan fredligt överföra makten i Mexiko. 

1884 triumferar Porfirio Díaz i valet, och konstitutionen modifieras så att ett omedelbart omval blir tillåtet. Díaz, och majoriteten av ministrar och guvernörer behåller makten ända till 1910, då Díaz tvingas lämna landet. 

Under porfiriatet nås ett uppsving i ekonomin och en ökad exploatering av mineral- och oljefyndigheter; viktiga offentliga infrastrukturprojekt genomförs, många med utländska investeringar. Den ekonomiska utvecklingen förbättrar dock inte levnadsvillkoren för de stora massorna som lever i misär; inklusive den etablerade medelklassen ser sin situation försämras. Ämbeten inom regeringen, industrin och handeln ligger i händerna på en liten elit, i fallet industri och handel är många utlänningar. Befolkningen ökar från 10 till 15 miljoner innevånare. 

Porfirio Díaz fastställer som en tradition att fira nationaldagen, ” el Día de la Independencia” (den 16 september) och lägger till den 15 september, sin födelsedag, till kalendern för officiella festligheter. 

1906
De mexikanska gruvarbetarna i en koppargruva i Cananea, Sonora, som ägs av amerikanare, går i strejk för att kräva samma arbetsvillkor som de amerikanska arbetarna. Strejken slås ned av den federala armén och amerikanska trupper med stor blodspillan. 

Magonisterna, en revolutionsstyrka ledd av bröderna Flores Magón, genomför väpnade attacker i flera delstater. 

1907
En våldsam sammandrabbning uppstår mellan arbetare i strejk och tjänstemän i en textilfabrik i Rio Blanco, Veracruz. Arbetarna attackeras av armén med många dödsoffer som resultat. 

1908
Díaz deklarerar under en intervju att hans legitime efterträdare bör komma ur en organisation av mexikaner i verkliga politiska partier, ur en fri och öppen valkampanj. Detta uttalande orsakar att oppositionspartier skapas. Han erbjuder också en demokratisk förändring genom ett val av en folklig vicepresident, men då Díaz tvingar igenom inrikesministern Díaz de Ramón Corral som kandidat till vicepresident i valen 1910, går oppositionen in i en kamp emot varje försök till återval.

 1909
Francisco I Madero publicerar sin bok ” La sucesión presidencial en México” och postuleras som presidentkandidat av flera grupper i opposition mot Díaz, men fängslas av regeringen.
 

REVOLUTIONEN
1910
Under valet 1910, där Díaz deklarerar sig som vinnare, är Madero fängslad men lyckas senare fly till USA, där han formulerar en revolutionär plan, ”el plan de San Luis”, vilken summeras som ”verklig rösträtt – inga återval” (”Sufragio Efectivo, No Reelección"). Madero lovar också stöd till småbönderna och att man skall granska de fall där de berövats sin jord.

 ”El Plan de San Luis” vinner ett brett stöd hos oppositionen och den 20 november påbörjas den väpnade revolutionen. I Chihuahua formeras stora revolutionära styrkor, med Francisco Villa och Pascual Orozco i spetsen. I Morelos gör bönderna uppror under ledning av Emiliano Zapata.

Totalt genomförs i november 1910 ungefär 40 olika väpnade aktioner, Bland dem kan också nämnas fallet med familjen Serdán, som hade samlat vapen till revolutionen men upptäcks och dödas av polisen; och Magonisterna som genomför aktioner i 13 delstater. 

Trots den svåra situationen i landet grundar Justo Sierra ”la Universidad Autónoma de México” i Mexico City. 

1911 – 1913 Maderos regering
Revolutionärerna segrar och den 21 maj 1911 undertecknas fördraget ”el Tratado de Juárez” av Díaz regering och Maderos kabinett. Díaz går i exil och Madero blir president efter sin seger i valen i oktober samma år. Madero visar en försonlig attityd gentemot de tidigare makthavarna och i fördraget inkluderas inte löftena till indianer och bönder angående den jord de berövats. Detta gör att många revolutionärer inte överlämnar sina vapen och zapatisterna kräver en omgående fördelning av jorden.  

Efter en överraskande attack av Maderos armé mot zapatisterna proklamerar Emiliano Zapata ”el Plan de Ayala” och gör uppror mot Madero under mottot ”Tierra y Libertad”. 

Andra uppror mot Madero följer; av allierade med Porfirio Díaz som Bernardo Reyes och Félix Díaz (brorson till Porfirio Díaz), och av tidigare anhängare till Madero som Pascual Orozco och bröderna Flores Magón. USA förenar sig med denna opposition med påtryckningar för att få fördelar för den amerikanska industrin. Bernardo Reyes och Félix Díaz besegras och fängslas. 

I början av 1913 gör flera militära styrkor i Mexico City uppror, man fritar Bernardo Reyes och Félix Díaz och försöker inta Nationalpalatset. Under tio dagar, kallade ”la Decena Trágica”, strider man i staden. När chefen för de lojala styrkorna såras utser Madero Victoriano Huerta till hans efterträdare. Huerta förråder dock Madero och fängslar honom tillsammans med vicepresidenten Pino Suárez. Medlemmar i den internationella diplomatkåren försöker kräva garantier av Huerta för Maderos och Pino Suárez säkerhet, men det stoppas dock av USAs ambassadör. Båda mördas två dagar efter det de fängslats. 

1913 – 1914 Huertas regering
Med hjälp av USA och Tyskland blir Huerta president den 19 februari 1913, och stöds av högsta domstolen, guvernörerna och diplomatkåren, men avvisas av en majoritet av revolutionärerna, småbönderna och Maderos anhängare. Huerta når emellertid en uppgörelse med Pascual Orozco, som kontrollerar ett vidsträckt område längs gränsen i norr. 

Omedelbart efter Huertas maktövertagande gör guvernören i Coahuila, Venustiano Carranza uppror för att återinföra konstitutionen från 1857, och redan i mars 1913 har fyra arméer revolterat; ”el Liberador del Sur”, zapatista; den i nordost under Pablo González; den i nordväst under Álvaro Obregón och Carranza; och norra divisionen, ”la División del Norte”, under Francisco Villa. 

De tre styrkorna i norr undertecknar ”el Plan de Guadalupe”, i vilken man utser Carranza till chef över konstitutionalistarmén, ”Primer Jefe del Ejercito Constitucionalista”, och förordnar att denne skall överta makten när man intagit Mexico City. Zapata är överens med planen, med undertecknar den inte. 

Den 14 augusti 1914 undertecknar Huerta sin ovillkorliga kapitulation, “los Tratados de Teoloyucan” och konstitutionalisterna har segrat. 

1914 – 1916 Strider mellan revolutinärerna
Konfrontationer uppstår genast mellan de olika grupperna av revolutionärer. Överenskommelsen i Teoloyucan beaktar inte ett slut på striderna mot zapatisterna, inte heller en upplösning av de federala styrkor som strider mot zapatisterna.  

I ett möte i Aguascalientes, ”la Convención de Aguascalientes”, i november 1914 försöker man ena de segrande styrkorna. Konventionen förklarar sig vara suverän över de olika militära styrkorna; den omfattar principerna i ”el Plan de Ayala”, proklamerad 1911 av Zapata; den avsätter Carranza och Villa; och väljer Eulalio Gutiérrez till president. 

Motsättningarna växer dock mellan carrancisterna och konventionens regering. I slutet av 1914 lämnar Carranza huvudstaden och konventionens regering installeras, utan egna militära styrkor men stödd av Zapata med ”el Ejercito Liberador del Sur” och Villa med ”la División del Norte”. 

Carranza, “El Primer Jefe”, stöds av generalerna Álvaro Obregón och Pablo Gonzalez och installerar sig i Veracruz, och börjar en kampanj mot Zapatas och Villas styrkor, som dock inte förenar sig i gemensamma aktioner. 

I början av 1915 segrar Obregón i slagen vid Celaya och Aguascalientes över ”la División del Norte” de Villa, och i november kommer avörandet, då  Obregóns styrkor med hjälp av USA tillintetgör ”la División del Norte” i Agua Prieta. Villas styrkor splittras och reduceras till en gerilla i Chihuahua. Därmed har konventionens regering med Eulalio Gutiérrez förlorat sitt militära stöd och Gutiérrez förklarar sitt ämbete avslutat. Senare besegrar Obregón också Zapata, och i mitten av 1916 har även hans styrkor reducerats till en gerilla som inte innebär ett hot mot Obregón och Carranza. 

Carranza blir president 1915 och erkänns av USA, men lyckas inte med sitt syfte att återinföra konstitutionen från 1857. I september 1916 kallas till val för att välja en konstituerande kongress, vilken påbörjar sina sessioner i slutet av året. 

1917
I kongressen konfronteras två tendenser; Carranzas syfte att återinföra konstitutionen från 1857, och kampen för att införa en lösning på de sociala kraven från revolutionärerna. I stora drag triumferar de senare på viktiga punkter, i stor utsträckning beroende på stödet från Obregón och hoten från Villas och Zapatas gerilla. Bland annat ratifieras reformlagarna (”las Leyes de Reforma”) med vad de innebär för prästerskapet; rätten till jordägande begränsas och nationens äganderätt till mineral-, olje- och andra fyndigheter återinförs. Carranza väljs till president för en period som slutar i november 1920. 

Andra kommentarer 1910 – 1917
USAs position
USA intar en varierande position under revolutionen. I följande kommenteras några av de många aspekterna och händelserna. 

Presidenten William Howard Taft (president 1909 – 1913) stöder Huerta för att skydda USA:s ekonomiska intressen i Mexiko. Storbritannien agerar mycket aktivt på liknade sätt. När demokraten Woodrow Wilson (president 1913 – 1921) kommer till makten förändras dock den amerikanska politiken och USA utövar påtryckningar för att Huerta skall avgå, inklusive hotar man med en väpnad intervention. Senare stöder USA ”los Constitucionalistas” och Carranza, men utövar också hårda påtryckningar för att skydda sina intressen, framför allt oljeindustrin. 

Ockupationen av Veracruz
I april 1914 (under Huertas regering) hade Wilson planer klara för en ockupation av Tampico, Veracruz och Mexico City och en flotta låg på mexikanskt vatten, klar att genomföra invasionen i slutet av april. Den 1 april får dock Wilson reda på att det tyska fartyget Ypiranga närmar sig Veracruz med en last av vapen till Huertas armé, och han ger order att Veracruz skall ockuperas omgående för att förhindra att vapnen kommer fram. Reaktionen i Mexiko och i USA blir negativare än vad Wilson tänkt, och trots att flera viktiga militära chefer var för en utökning av invasionen, beslutar Wilson att inte gå vidare.

Venustiano Carranza kräver att de amerikanska trupperna skall lämna landet, medan Fransisco Villa vägrar fördöma invasionen. Senare beslutar Carranza och Villa gemensamt att de inte skall göra något motstånd mot de amerikanska trupperna om dessa inte går in i områden som kontrolleras av revolutionärerna. 

Det finns en annan tolkning av orsaken till invasionen av Veracruz, i den mening att den var en repressalie för en diplomatisk incident i Tampico, en tolkning som inte förefaller trolig.

Attacken på Columbus
I mars 1916 attackerar en styrka ur Fransisco Villas gerilla (han deltog inte personligen) byn Columbus i New Mexico, USA. Villa trodde att Carranza hade accepterat en plan som skulle göra Mexiko till ett amerikanskt protektorat, och syftet med attacken var att skapa ett problem för Carranza i hans relationer med USA. 

En teori att attacken orkestrerades och finansierades av tyska agenter med det syfte som nämns nedan har också framförts. Även om nyheten om attacken mottogs med entusiasm i Tyskland och Österrike, och Villa hade goda relationer till tyska agenter, så förefaller denna teori inte ha någon grund. 

Svaret från USA blev att man skickade en straffexpedition under general Pershing, vilken under 10 månader, utan framgång, försökte hitta Villa i bergen i Chihuahua. Expeditionen slutade snarast i ett fiasko. Under tiden försiggår en intensiv diplomatisk aktivitet, USA försöker inklusive tvinga på Mexiko en begränsning i landets suveränitet, som skulle ge USA:s styrkor rätt att intervenera i Mexiko utan föregående avisering eller auktorisation av den mexikanska regeringen. 

Johan Lind
Woodrow Wilson skickar till Mexiko 1913 -1914 svensk-amerikanen Johan Lind, född i Småland 1854, som speciell emissarie. 

Tyskland och första världskriget
Under revolutionen försiggår intensiva aktiviteter i Mexiko av agenter och diplomater för att bevaka USA: s och olika europeiska länders intressen. Här utmärker sig Tysklands aktiviteter och intressen, då landet manövrerar för att skapa ett öppet krig mellan Mexiko och USA som skulle hålla USA utanför första världskriget. Det är värt att nämna en händelse relaterade till detta. 

I januari 1917 skickar Tysklands utrikesminister, Alfred Zimmermann, ett telegram till Carranza (el Telegrama Zimmermann) med ett förslag till en allians som skulle inkludera en gemensam krigsplanering, ett gemensamt fredsfördrag, och ett ”….samtycke från vår sida….” att Mexiko återerövrar territorierna som förlorades till USA 1848. Den mexikanska regeringen avböjer dock denna allians i serie diplomatiska manövrar. Telegrammet snappas upp och dechiffreras av Storbritanniens underrättelsetjänst, och blir, tillsammans med sänkningen av Lusitania, det som orsakar att USA går in i Första Världskriget mot Tyskland. Till del kan Zimmermanntelegrammet ha varit ett svar på en begäran om militär hjälp skickad av Carranza till Tyskland i oktober 1916, när han oroades för att Pershings expedition kunde vara början till en invasion i stor skala. 

Utlänningar i revolutionen
Ett avsevärt antal utländska legosoldater, äventyrare och altruister deltar i revolutionen, framför allt på revolutionärernas sida. Detta används i Porfirio Díaz och senare Victoriano Huertas propaganda emot revolutionärerna. 

Bland dem finner man svensken och legosoldaten Ivor Thord-Gray som 1913 – 1914 deltar först som artillerist i Fransisco Villas styrkor, och senare som kavalleriofficer i Carranzas armé under Obregón. Thord-Gray deltar i carrancisternas kampanj tills man intar Mexico City. Senare skriver han verket “Tarahumara-English Diccionary” och andra böcker om mexikansk arkeologi. 1964 publicerar han boken “Gringo Rebel” om sina erfarenheter i Mexiko. Han uttrycker i den en stark empati med revolutionärernas sak, och en djup beundran för  Tarahumara- och Yaqui-indianerna. 

I en mexikansk bok från år 2000 presenteras teorin att han var amerikansk agent, och att en av hans uppgifter var att träna officerare i Villas och senare Obregóns styrkor, för att på detta sätt stöda konstitutionalisterna. Inga bevis framförs för denna teori som kan avfärdas som felaktig. 

1919
Emiliano Zapata mördas i överenskommelse med Carranza.  

1920
Ett uppror mot Carranza, av en gren av carrancismen i Sonora, bryter ut i Agua Prieta. Carranza försöker dra sig tillbaka till Veracruz, men mördas i Tlaxcalantongo. Kongressen utser Adolfo de la Huerta till interimspresident och ersätts senare av Álvaro Obregón. 

1921
USA hotar med ett militär ingripande för att stoppa tillämningen av Artikel 27 i konstitutionen, i vilken deklareras att jorden tillhör nationen och att nationen innehar rätten att ge den användning som den anser lämplig. 

1923
Francisco Villa mördas av obregonister.

 
DET POSTREVOLUTIONÄRA MEXIKO
1924

Adolfo de la Huerta gör uppror mot Obregón men besegras. Plutarco Elías Calles ersätter Obregón.
 

1925

Calles regering lägger till en modifiering av Artikel 27 i konstitutionen, vilken stadfäster de nationella domstolarnas jurisdiktion över utländska företag och begränsar oljebolagens rättigheter. Som svar hotar USA på nytt med ett militärt ingripande. 

1926
En lag som ytterligare begränsar prästerskapets inflytande dikteras, vilket orsakar ett uppror, ”la Rebellión Cristera”, Cristeroupproret, ett blodigt inbördeskrig som pågår i tre år, med stöd också av oppositionen mot Calles.

1928
Álvaro Obregón väljs till president, men mördas kort därefter av en ”cristero”. Under de sex påföljande åren innehas presidentposten av Emilio Portes Gil, Pascual Ortiz Rubio och Abelardo Rodríguez. Den verkliga makten ligger dock i Calles händer, kallad ”jefe Máximo de la Revolución”, och dessa sex år kallas därför ”el Maximato”.

1929
Det första oficiella politiska partiet grundas, kallat Partido Nacional Revolucionario (PNR) och som kommer att omvandlas till det nuvarande Partido Revolucionario Institucional (PRI).

 1934
Lázaro Cárdenas vinner presidentvalet och en förändring av landet påbörjas. På landsbygden har revolutionens löften om utdelning av jord inte uppfyllts, endast små områden av dålig jord har delats ut. Under Cárdenas 6 år vid makten förändras detta radikalt och stora områden överförs till småbönder. Agrarreformen genomförs dock inte fullt ut, många storgods blir kvar och processen bromsas framför allt av guvernörerna Miguel Alemán och Ávila Camacho.

1938
Den 18 mars expropierar Lázaro Cárdenas oljeindustrin, eftersom de utländska företagen varit upproriska och stämplat mot nationens suveränitet, och skapar ”Compañía Exportadora del Petróleo Nacional”. På nytt hotar USA med ett militärt angrepp. 

”Ferrocarriles Nacionales”, statens järnvägar, överlämnas till järnvägsarbetarnas fackförening (ett år efter nationaliseringen). 

PNR omorganiseras och byter namn till Partido de la Revolución Mexicana (PRM)


DET NUTIDA MEXIKO
Andra kommentarer 1900-talet, ”El Indigenismo”
Under 1900 första hälft får ”el indigenismo” (ursprungsrörelsen) ett stort inflytande över utvecklingen av den mexikanska kulturen och identiteten. ”El indigenismo”, ”det officiella hållningssättet att uppmuntra och gynna uppkomsten av inhemska värderingar”, påverkar många av målarna och de intellektuella, t.ex. Diego Rivera, och bidrar också till att utbildningen i antropologi utökas, att ett flertal nya institutioner skapas (t.ex. Instituto Nacional Indigenista). Invigningen av El Museo de Antropologia i Mexico City år 1964 kan ses som en höjdpunkt. Rörelsen leder dock inte till ett handlingsprogram för en förbättrad situation för indianerna själva.

1942
Mexiko förklarar krig mot axelmakterna. Flygskvadronen 201 deltar i slagen vid Luzern och Formosa tillsammans med amerikanska styrkor.

1945
Mexiko blir medlem av Förenta Nationerna (FN).

1946
Partiet PRM omstruktureras och byter namn till Partido Revolucionario Institucional (PRI).

1948
Mexiko blir medlem av Organización de los Estados Americanos (OEA).

1968
Den 2 oktober slår armén med våld ner studentrörelsen på Plaza de las Tres Culturas i Tlaltelolco i Mexico City, med ett stort antal döda, uppskattade till mellan 200 och 2000 av olika källor.

 De Olympiska Spelen genomförs i Mexiko.

1979
En reform av lagstiftningen rörande politiska partier och valprocesser genomförs.

1982
Presidenten José López Portillo nationaliserar bankerna.

1986
México blir medlem av  GATT (General Agreement on Trade and Tariffs)

1993
Den första januari gör EZLN, Ejército Zapatista de Liberación Nacional, uppror i Chiapas och intar staden San Cristóbal de las Casas.

1994
Under presidenten Carlos Salinas de Gortaris mandatperiod undertecknas frihandelsfördraget ”Tratado de Libre Comercio”, TLC, mellan Mexiko, USA och Kanada.

2000
Den 2 juli förlorar PRI presidentvalet för första gången sedan partiets grundande 1929. Ny president blir Vicente Fox från högerpartiet Partido de Acción Nacional, PAN.

2006
Vid valen i juli vinner PAN över vänsterpartiet PRD med en minimal marginal. Först efter en hård debatt och anklagelser om valfusk ger valmyndigheten segern till PANs kandidat Felipe Calderón.

Stäng sidan

Hit Counter